Corona, sanering och alla våra hjältar

Det är otroligt hur världen kan kastas omkull så hastigt. Aldrig tidigare har detta varit tydligare än under vintern 2020 och utbrottet av viruset alla talar om. En annan sak som har skett i kölvattnet av detta är också omkullkastningen av människors roller i samhället. Jag ska förklara vad jag menar. Att sjukvården, med all personal som sjuksköterskor och läkare, är hjältar i dessa tider råder inga tvivel om. Vi är skyldiga en evig tacksamhet mot dessa fantastiska själar världen över, för resten av våra liv. Med det sagt vill jag också flagga för andra hjältar som nu finns bland oss. En sådan hjälte är min mamma, och min mamma är varken läkare eller sjuksköterska. Hon arbetar på en städfirma, och fram till vintern 2020 var hon lokalvårdare. Nu är hon expert på Corona-sanering. I takt med att viruset spred sig exploderade behovet av Corona-sanering, och det var städfirmorna som fick ta uppdraget. Mamma och hennes kollegor på städföretaget ägnar vanligtvis mycket tid åt att städa hemma hos folk. Andra uppdrag brukar vara städning av skolor och andra lokaler. Nu för tiden är det Corona-sanering för i stort sett hela slanten. Jag har alltid sett min älskade mamma som en riktig hjälte. Hon är en introvert person som alltid har sett det enkla som det mest önskvärda. Hon gör helt enkelt inget väsen av sig, och mer svenskt än så blir det väl inte. Jag märker att hennes delaktighet i den svenska Corona-saneringen har förändrat henne totalt! Förändrat till det bättre, skulle jag säga. Hon har alltid talat om folks benägenhet att se ner på hennes yrke som lokalvårdare. Sett ner på henne och hennes kollegor för deras yrkesval i livet. Det är synd och skam, tycker jag. Och denna åsikt delar säkert många. Mamma, hennes kollegor och alla de som sköter Corona-sanering i Sverige just nu förtjänar vårt största tack. Jag vill också nämna det extremt viktiga i att sköta den personliga handhygienen. Tvätta händerna i minst 30 sekunder med rikligt med tvål och använd handsprit när du har tillgång till det. När du väl har tvättat händerna noggrant, börja då klappa dem. Klappa händerna för vår sjukvård. Klappa händerna för alla de som arbetar dag och natt för att vi andra ska kunna leva någotsånär normala liv. Klappa händerna för Corona-sanering. Klappa händerna för de som sköter Corona-saneringen. Klappa för mamma, för hela Sverige och för hela världen. Vi klarar det här!

Läs mer »

Klösträd för vem?

Jag är av den bestämda uppfattningen att alla människor ska få välja själva. De ska få välja vem de är, vem de vill bli, vem de vill älska och hur de ska leva sina liv. Så är det bara och så borde det vara överallt – Det är min åsikt! Sedan finns det såklart gränser för allting. Innan ni dömer ut mig helt vill jag tillåta mig att förklara vad jag menar. För några dagar sedan kom jag ut i vardagsrummet och fann min fyraåriga son sitta vid vår katts nya klösträd. Han rev med sina små händer och naglar mot den håriga ytan och jag frågade vad han gjorde. ”Jag är en katt” svarade han, förvånansvärt allvarligt. Jag gick fram och satte mig bredvid honom och klösträdet. ”Du menar att du leker att du är en katt, va? Eller hur? Ett människobarn som du ska ju egentligen inte hålla på med klösträd, eller hur? Det är ju för kissemissarna”. Han tittade på mig som om jag inte hade förstått någonting. Och det hade han rätt i. Han satt kvar vid vårt nya klösträd en liten stund innan han tröttnade och började leka med annat. Katten hade för övrigt inte ägnat klösträdet en enda tanke. Senare samma dag hörde jag ett jamande inifrån min sons rum, och det kom definitivt inte från katten. ”Mjau” sa han. När jag kom in i rummet såg jag att han hade släpat in kattens klösträd i rummet. Nu satt han på nedersta etaget och jamade, min son. Jag försökte hålla minen, gick fram och satte mig på huk framför honom och log. ”Du är ingen katt, Melvin” sa jag och klappade honom på kinden. ”Du är ingen katt och därför är klösträd ingenting för dig, gubben”. Jag föreslog att vi skulle ställa tillbaka kattens klösträd där det hörde hemma. Sa att det ju faktiskt var hennes träd och att hon kunde bli ledsen om hon inte fick ha det. Han hade ju sitt eget rum, eftersom han var människa. När jag bar ut klösträdet mumlade han något tyst för sig själv. Jag frågade vad han sa och då sa han nästan lika tyst igen ”Jag bara lekte att jag var en katt ju”. Då skämdes jag. Ska inte en fyraåring få leka katt och leka med klösträd nu? Nu finns inga gränser längre!

Läs mer »

Stockholm är markisernas stad

Jag flyttade till huvudstaden för över 10 år sedan. Det var ett stort steg för mig. Inte bara för att jag inte hade någonstans att bo, inte hade något jobb och inte kände något. Det var också ett stort steg eftersom det var något man inte gjorde där jag kom ifrån. Ingen i min släkt hade flyttat längre än en mil från hemstaden. Alla var kvar. Syskon, kusiner, föräldrar, farföräldrar, barndomsvänner, klasskompisar. Ja, och resten då förstås. Knappt någon hade sett huvudstadens glamour. De vackra byggnaderna, vattendragen och markiserna i Stockholm. ”Markiserna i Stockholm? Vad menar han med det?” tänker säkert vissa av er nu. Jo, det är just vad detta inlägg ska ha som huvudtema. Det var nämligen, till slut, dags för min bror med familj att besöka mig i huvudstaden. Jag mötte dem på T-centralen en fredag eftermiddag. De stod tätt intill varandra mitt i den stora salen och såg sig förvirrat omkring. Jag tjoade, kramade dem och vi gick sedan genom en solig stad hem till mig. Min yngsta brorsdotter höll krampaktigt i min hand där vi gick förbi uteserveringarna som gassade i solskenet. Plötsligt sa hon något för sig själv, och jag frågade vad. ”Vilka fina markiser de har här i Stockholm” sa hon och mitt hjärta dog sötdöden. Hon var för första gången på besök i Stockholm, och det hon reagerade på var markiserna. Jag klappade henne på kinden och vi gick vidare. Det dröjde ungefär 55 meter innan hon brast ut: ”Pappa!”. Han svarade ”Ja?” där han gick några meter framför oss.  ”Har du SETT vilka fina markiser de har här i Stockholm? Titta vilka fina!” ”Ja, det var värst! Inga dåliga markiser i Stockholm minsann. Märkvärdigare får man leta efter”. Han vände sig om för att ge mig en blinkning som sa ”Jag skojade bara”. Snacka om lyckad första timme i huvudstaden. Ingen av dem hade varit här förut och de hade redan hunnit bli imponerade av markiserna i Stockholm. Vilken succé! Jag kunde knappt bärga mig till de skulle få se resten av den fina staden. Till de skulle få testa libanesisk mat på min kvarterskrog. Till de skulle få se utsikten på min terrass. Ja, jag såg verkligen fram emot helgen. Men det är klart, markiserna i Stockholm var förstås svårslagna. Särskilt för min brorsdotter.

Läs mer »

Kiropraktorn i Södertälje som byttes bort

Min pappa har haft problem med olika delar av kroppen så länge jag kan minnas. Det fanns redan när jag var liten och han hade besvär med ryggen. Han jämrade sig alltid och förklarade för oss andra hur ont han hade. När han gick, när han satt, när han böjde sig och när han inte gjorde något överhuvudtaget. Med åren blev besvären värre och han sökte hjälp på olika sätt. När vanlig sjukvård inte kunde bistå med mer än tabletter tröttnade han. Han gick till en kiropraktor i Södertälje där vi bodde. Först var det ryggskott han sökte hjälp för hos kiropraktorn i Södertälje. Ofattbara smärtor som han hade under många år. En gång när vi andra var på fotbollsläger och han var hemma själv föll han ihop på golvet och kunde inte resa sig. Telefonen var i andra änden av rummet så han kunde inte ringa något. När vi kom hem hade han legat på golvet i 2 dagar, stackarn. Kiropraktorn i Södertälje gjorde allt hen kunde för att hjälpa honom. Det blev stundtals bättre, i synnerhet direkt efter besöket. Men smärtan kom alltid tillbaka även efter kiropraktorn i Södertälje som han gick till. När ryggskottet var någotsånär löst fick han problem med axlarna. Dessa var inte heller att leka med. Axelbesvären satt kvar länge och här tycktes kiropraktorn i Södertälje inte lösa mycket. Han betalade massor av pengar men det löste sig sällan mer än kortsiktigt. Han funderade där och då på att dumpa kiropraktorn i Södertälje men gav det en chans till. När han sedan började känna domningar i både armar och ben gav han sig. Kiropraktorn i Södertälje byttes ut mot något annat. Han hade hört talat om naprapati från en arbetskamrat, och han valde att pröva på det. Jag förstår att det kan vara väldigt olika hur man upplever resultaten av behandlingarna beroende på vilka problem man har. Men snacka om att detta var en fullträff för farsan. Redan efter tre ganska skeptiska besök kände han förbättring. Glädjen över att smärtorna började försvinna kom parallellt med känslan av att kiropraktorn i Södertälje hade ”tagit” hans pengar.  Nåväl, man kan inte alltid pricka rätt direkt.

Läs mer »

Min naprapat på Ekerö

Tänk att det fortfarande finns en massa människor som hävdar att allt var bättre förr. Jag har däremot full förståelse för att nostalgi är ett av människans starkast känslolägen. Att drömmar om det förflutna ofta är romantiserade. Att det som skavde och var fel har glömts bort, och att det ljusa finns kvar. I realtid får man ju hela bilden, rå och ofiltrerad. Jag minns när jag var ung och mina farföräldrar sakteliga blev sämre i sina kroppar. Då fanns det inte mycket att göra. Vi bodde i Mariefred och där fanns bara en läkare. Om någon form av massage hade kommit till Sverige vid den tiden så hade det i alla fall inte nått oss där ute. Nej nej, det var för stockholmarna i sådana fall. Nåväl, jag började inte skriva detta för att hålla brandtal om nostalgi och nutidsflykt. Jag vill tacka min trevliga och duktiga naprapat på Ekerö för att hon hjälper mig så som hon gör. Idag är jag väldigt glad för att jag inte är gammal på den tiden då mina farföräldrar började säcka ihop. Jag är gammal och skruttig, och knän, höfter och rygg är inte vad de en gång varit. Men jag får hjälp på veckobasis. Min naprapat kommer ut till mig på Ekerö varje måndag eftermiddag för att hjälpa mig med mina skavanker. Hon tar sig tid att åka ända ut till mig från hennes ordinarie arbetsplats i stan. Det är väldigt fint tycker jag. Senast sa jag till henne att hon borde skriva ”Naprapat Ekerö” på tjänstebilen eftersom hon kommer till mig så ofta. Hon förklarade att om hon skrev Naprapat Ekerö så skulle folk som hon besöker i andra stadsdelar bli lite förvånade, och kanske avundsjuka. Då sa jag att det kanske kunde stå ”Naprapat bl.a. på Ekerö”. Hon skrattade och sa att hon skulle fundera på saken, så vi får väl se hur det går. Vid senaste besöket på Ekerö förklarade min naprapat att jag var hennes sista patient för dagen. Jag passade på att fråga om hon ville dricka en kaffe innan hon for hem. ”Det är inte varje dag man får chansen att fika med en naprapat hemma hos mig på Ekerö. Men jag har tyvärr inget fikabröd”, sa jag. Hon tackade ja till inbjudan och erbjöd sig att åka och fixa något till kaffet. Efter några protester från mig gav hon sig iväg till affären i bilen som det inte ännu står Naprapat Ekerö på. Hon kom tillbaka med Ballerina-kex. ”Vilken fullträff. De är mina favoriter”, sa jag. Vi satt i över en timme på min altan på Ekerö, min naprapat och jag. Vi pratade om huruvida Ballerina är bättre än Singoalla. Om hur det var att bli gammal och stel förr i världen. Och naturligtvis om naprapaten upplevde att patienter på Ekerö är trevligare än i andra delar av stan.  Vi bestämde att vi skulle ta en repris nästa vecka. Det ser jag fram emot!

Läs mer »

Min pappa tror att han är Stockholms bästa målare

Min pappa har alltid varit en handyman. Jag kan förstås inte veta hur han var innan jag fanns men min mamma har berättat det mesta. Hur han kunde få för sig att spendera hela sommaren åt att bygga en ny våning på villan. Hur han, då hon kom hem från jobbet en dag, hade rivit ner två träd i trädgården. Han kände för att ”få mer ljusinsläpp i trädgården för fan” som motiveringen tydligen löd. Eller som den gången då han plötsligt var borta och mamma återfann honom bland ett gäng vägarbetare längre ner på gatan. Då hade han ryckt in och hjälpt till med asfaltering. Ja, ni fattar. En sån där gubbe, den gamla skolans man. Det finns däremot en sak som min far saknar. Han är inte på något vis Stockholms bästa målare, för att uttrycka det milt. Kanske har det att göra med att en målare i Stockholm behöver vara stadig på handen. Då räcker det inte med ”råstyrka och lite jävlar anamma” som han alltid sa. En målare i Stockholm behöver finess, ett ord som pappa inte överhuvudtaget kunde stava till. Vad som stack i ögonen på honom var således mitt karriärval. Jag arbetar nämligen som just målare i Stockholm. Och, om jag får säga det själv, så är jag en dessutom en mycket uppskattad målare i Stockholm. En sommar när jag kom hem till mamma och pappa på fika hade han gett sig på att måla utemöblerna. ”Jaså farsan, har du lekt att du är Stockholms bästa målare igen?” sa jag lite spydigt. Arbetet var verkligen uselt genomfört. Han hade gjort precis vad man, som målare i Stockholm, aldrig skulle göra. Till att börja med hade han inte slipat bort den gamla färgen överhuvudtaget. Något gjorde att den nya färgen fick olika nyanser på olika delar av möbeln. Det andra misstaget han gjorde var att låta de nymålade möblerna stå och droppa ner på altanen.  Nu var det samma visa igen. Redan när jag klev in i hallen såg mamma bedrövad ut och skakade på huvudet. ”Du får gå in och titta vad han har gjort nu” suckade hon. Jag klev in i vardagsrummet och vidare ut i matsalen. Där stod pappa, och han hade målat väggar, tak och golv i samma kulör med samma typ av målarfärg. Stockholms egenutnämnt bästa målare hade valt färgen blå. Inte himmelsblå, inte ljusblå eller någon behaglig variant av blå. Utan vad man i folkmun skulle kunna kalla för Knallblå. Jag måste lägga beslag på hans penslar.

Läs mer »

Mitt första inlägg: Fönsterbyte i Södertälje

”Starta en blogg!” var det någon som sa till mig. ”Om vadå?” svarade jag och fick aldrig något svar tillbaka. Jag antar att jag egentligen är lite för gammal för att hålla på med sånt här. Men jag har lovat mig själv att börja våga mer. Våga prova nytt, våga kasta mig ut. Och den inställningen resulterade i det här inlägget. Såhär tänker jag… Jag måste ju skriva om någonting som jag kan. Förutom att jag har stenkoll på musik från 60-talet så är det inte mycket jag har att komma med. Bortsett från mitt yrke då förstås. Jag har sysslat med fönsterbyten i Södertälje i snart 30 år. Och jag kan därför väldigt mycket om ämnet, om jag nu tillåter mig att skryta. Här kommer lite tankar som jag har… 2019 byter människor i Södertälje fönster mer än någon gång under mina år som aktiv. Det kan ha estetiska skäl. Det vill säga att fönsterbytet i Södertälje sker för att man vill att ens hus ska se lite finare ut. Det kan också ske av mer praktiska skäl. Då det istället handlar om att fönstren börjar bli dåliga och läcker in kyla under vinterhalvåret. Fönsterbytet i Södertälje kan fungera som en god sparare av energi. Oavsett vilken anledning man har till att utföra den här typen av arbete så ska man komma ihåg en sak. Fönsterbyten är kostsamma, vare sig man bor i Södertälje eller någon annanstans. Det kan därför vara lämpligt att undersöka fönstren med någon som kan innan man beslutar sig för att byta ut dem. Kanske fungerar de ändå bra när det kommer till värmeisolering? Och kanske räcker det med lite slipning och målning för att de ska återfå sitt utseende? Man ska alltid dubbelkolla med proffsen innan man tar beslut. En annan viktig aspekt av huruvida man ska välja att göra fönsterbyte i Södertälje är läget på bostaden. Bor du på en strandtomt? Ja, då kan du räkna med att dina fönster får utstå stor påfrestning från vatten och salter. Betydligt större påfrestning än om du hade bott i stan. Fönsterbyten utförs betydligt mer frekvent på strandnära hus än andra. Så, det var mitt första inlägg på bloggen. Ämnet blev, inte helt förvånande, fönsterbyte i Södertälje. Om jag känner mig själv rätt blir det även ämnet i nästa inlägg. Håll till godo! //Erik

Läs mer »

Ryggsäck – Bekvämlighet framför förväntan

Det är så jävla härligt med människor som vågar gå emot strömmen. Jag har alltid både dyrkat och känt mig avundsjuk på sådana personer i min omgivning. Samtidigt som jag känner att de är äkta, och att de vågar gå sin egen väg, så känner jag samtidigt att jag själv står kvar. Står still på den plats där jag alltid varit, och där jag förväntas vara. Jag kommer ifrån ett av Stockholms och Sveriges rikaste områden, och jag har alltid haft mycket pengar runt mig under uppväxten. Vi kör Porsche istället för Opel. Vi bär portfölj istället för ryggsäck. Och vi har robotgräsklippare, och har haft det sedan den första modellen kom på marknaden. I min familj går man en och samma väg, den väg på vilken jag vandrat sedan i januari. Vägen som går via Handelshögskolan och ut i svenskt näringsliv. Det gjorde min morfar, min mamma, min pappa och mina två äldre syskon. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli, eller? För några månader sedan var det dags för mig att börja på Handels. Jag var klädd i den överklassuniform som mina föräldrar sa att man måste ha för att göra gott intryck. Obekväm kostym, tight skjorta och scarf som gjorde att jag knappt kunde andas. Trots att jag specifikt önskat att få bära ryggsäck insisterade de på att köpa en ny läderportfölj till mig. ”Då ser du ordentlig ut!”. Jag argumenterade för att få bära vad jag vill, och att ryggsäck skulle vara bättre för min redan sneda rygg. Men jag talade för döva öron.  Dagen kom och jag mötte upp mina nya klasskompisar i salen vi blivit kallade till. Jag såg mig omkring och slogs av hur lika alla var. Alla var stöpta i samma form som jag. Vattnigt vax i håret, stora mängder parfym och dyra kläder. Allt var dyrt. Dyrt, dyrt, dyrt. Och ingen ryggsäck i sikte. Förrän en kille i min ålder klev in genom dörren. Han bar en uppenbart för stor kavaj, definitivt inte skräddarsydd som min och alla andras. Han såg aningen obekväm ut då han tog av sin ryggsäck och gick mot sin plats. Jag kände att jag måste lära känna honom väl innan någon annan av knösarna hinner före. När det var dags för lunch tog jag mig förbi drösen människor fram till killen och slog följe med honom och 2 andra till matsalen. Väl där samlade jag mod till mig och berömde honom för valet att våga vägra portfölj. Han sa att han kände sig lite udda som bar ryggsäck men att han försökte undvika att tänka på det. Vilken självständig jävel! Kommande dagar kollade jag runt på nätet för att hitta en riktigt snygg och bekväm ryggsäck. Jag struntade i vad mamma och pappa sa. Eller vad någon sa för den delen. Jag ville också vara bekväm och egen. På fredagen samma vecka bar jag en ny ryggsäck till skolan. När jag mötte killen (som hette Jonas) blick inne på skolan gjorde

Läs mer »

Hur vanligt är det att anlita städhjälp?

Vi har precis flyttat till en ny lägenhet, min sambo, mina två barn och jag. Med tanke på vilket område vi flyttar från och vilket vi flyttar till så är de socioekonomiska skillnaderna i de båda områdena som natt och dag. Både jag och min sambo kommer från arbetarklassförhållanden, men efter hårt slit har vi nu kunnat få bra jobb och tillhörande bra läge på vårt boende. Vi är nöjda och tacksamma med det! Nu måste vi bara ställa oss in i att omge oss med människor från helt andra klasser än vad vi är vana vid. Såna familjer som har städhjälp, trädgårdsmästare och säkert också butler. Det sista kanske är överdrivet, men vad vet jag? Min yngsta dotter träffade omedelbart en ny kompis på villa-gatan som vi bor bredvid. Hon gjorde sitt första besök i trevåningsvillan redan dagen efter första mötet och jag hämtade henne där när det var dags för mat. Kära läsare, tro mig när jag säger det. Jag har aldrig i hela mitt liv sett ett så välstädat hem i hela mitt liv. Jag fick gå husesyn och beundra det enorma och fläckfria huset. Det var något i hästväg. När vi kom ut från tomten så sa vände jag mig till Felicia.  ”Det var inte lite välstädat där hemma du. Det är annat än när pappa städar hemma, haha!” ”Ja, de har städhjälp så”, svarade hon med en axelryckning. ”Vad säger du?” ”De har städhjälp. Vad är det för konstigt med det?” frågade hon. Jag gjorde inte ett försök att svara. För inte vet väl jag vad det är för konstigt med det. Om det ens är konstigt. Vi märker ju för sjutton varje dag att saker fungerar annorlunda i det nya området vi har flyttat till. Hur ska jag kunna veta om det är konstigt eller o-konstigt att ha städhjälp? När jag berättade det för min sambo fick jag liknande svar. ”Ja men det är väl så med folk här. Det är en annan kultur. Städhjälp är säkert vardagsmat här vet du.” Nu har det gått ett par veckor till och Felicia har spenderat tid hos familjen med det stora huset i stort sett varje dag. Det är lika städat varje gång jag kommer dit. Har de städhjälp varenda dag i veckan eller vad är det frågan om? Jag lovar att undersöka saken närmare och återkommer med ett nytt inlägg när jag har svaret. Ta hand om varandra till dess!

Läs mer »

Hemstädning förändrade våra liv

Sedan jag och min sambo skaffade barn för 5 år sedan har det varit väldigt svårt att få livspusslet att gå ihop. Jag minns hur jag, innan Emilia kom till världen, tänkte att alla föräldrar var lite sjåpiga. Visst kunde de väl ändå lämna ifrån sig barnen någon kväll då och då? Och visst kunde de väl för en gångs skull stanna längre än till 20 om vi anordnar fest. Idag ser jag tillbaka på den naiva sidan av mig själv och skäms. Jag vet precis vad familjelivet gör mot husfriden. För ett år sedan hade jag och min sambo ett av våra återkommande gräl. Och den gången beslutade vi oss för att göra någonting konstruktivt av situationen. Istället för att stå och stampa på samma plats. Vi gick in på datorn och öppnade Google. ”Hemstädning” skrev vi in i sökfältet och lät resultatet ladda. Efter att vi kommit i kontakt med en mycket professionell firma som erbjuder tjänster inom hemstädning så tvekade vi inte. Nu var det dags för oss att göra det vi funderat över så länge. Det har varit det bästa året i våra liv sedan vi blev föräldrar. Idag har vi så otroligt mycket mer tid åt varandra, åt våra barn, åt att gå ut och äta på restaurang. Åt att bara vara. Vara får lilla familj. Tycker ni att det låter som en bagatell? Då har ni förmodligen inte barn. Städningen är bland de värsta med att dela hem med barn. Och när vi nu har professionell hemstädning av en kvinna som besöker oss med jämna mellanrum. Ja, då slipper vi oroa oss för att leksaker, lego och gosedjur tar över lägenheten. Inte nog med att jag och min man får mer tid över. Jobbet blir dessutom oändligt många gånger bättre gjort än när vi själva gör det. Hemstädning är en konst så god som någon, och lita på mig när jag säger att det är en konst som jag personligen inte behärskar! I regi för hemstädningen i vårt hem står en kvinna som heter Yvonne. Och när hon har gått loss med dammsugare, mopp och andra redskap i hennes städarsenal – Då blir det rent! Välj livet framför städningen och ta hjälp av proffs inom hemstädning!

Läs mer »